Pappa förlåter!
Pojken min, jag säger det här medan du sover med en liten labb under kinden och de blonda lockarna fast klistrade på din fuktiga panna. Jag har smugit in på ditt rum ensam. För några minuter sedan när jag satt och läste tidningen i biblioteken, svepte en kvävande känsla av ånger över mig. Skamset kom jag till din säng.
Det här är vad jag tänkte, min pojke: jag hade varit arg på dig. Jag hade skällt ut dig när du klädde dig för att gå till skolan därför att du bara hade gnuggat ansiktet med handduken. Jag gav dig en uppsträckning för att du inte hade gjort dina skor rena. Jag skrek ilske åt dig när du slängde några av dina saker på golvet.
Vid frukosten fann jag också många fel. Du spillde. Du kastade i dig maten. Du satte armbågarna på bordet. Du tog för mycket smör på smörgåsen. Och när du sprang iväg för att och jag var på väg till tåget, vände du dig, vinkade och ropade: Hej då pappa!
Men jag rynkade ögonbrynen och svarade: Räta på axlarna!
Sedan började alltihop om igen på kvällen. När jag kom gående på trottoaren fick jag syn på dig där du låg på knä och spelade kula. Det var hål på dina strumpor. Jag förödmjukade dig inför dina kamrater genom att låta dig gå framför mig hem. Strumpor är dyra - och om det var du som behövde köpa dem skulle du vara mer försiktig! Tänka sig höra sådant, från sin pappa!
Kommer du ihåg en stund senare när jag satt och läste i biblioteket, hur du kom in så försiktigt, med en sårad blick i ögonen? När jag såg upp från min tidning, irriterad över att bli avbruten, tvekade du vid dörren. Vad vill du? Fräste jag.
Du sa ingenting, utan kom stormande mot mig, slog dina armar runt min hals och kysste mig och dina små armar spändes i en tillgivenhet som gud låtit blomstra i ditt hjärta och som inte ens hänsynslöshet kunde föröda. Och sedan var du borta, springande uppför trappan.
Pojken min, det var strax efteråt som tidningen föll ur min hand och en skrämmande, kväljande rädsla kom över mig. Vad är det för vana jag håller på att skaffa mig? Vanan att hitta fel, att förebrå - det var min belöning till dig för att du är en pojke. Det var inte så att jag inte älskade dig, det var så att jag väntade mig för mycket av din ungdom.
Jag mätte dig med dina egna år som måttstock. Det finns så mycket som är gott och fint och äkta i din själ. Ditt lilla hjärta är lika stort som själva gryningen över de öppna fälten. Det visade du med din spontana impuls att rusa in och kyssa mig godnatt. I kväll är det endast detta som betyder något, min pojke. Jag har kommit till din bädd i mörkret, och jag har knäfallit här, så skamsen!
Det är en klen gottgörelse; jag vet att du skulle inte förstå det här om jag berättade det för dig när du är vaken.
Men i morgon kommer jag att vara en riktigt pappa! Jag ska vara kompis med dig och lida när du lider och skratta när du skrattar. Jag ska bita mig i tungan när jag blir otålig. Jag ska säga till mig själv som en ritual: Han är ju bara en pojke - en liten pojke!
Jag tror nog att jag föreställt mig dig som en man. Men när jag nu ser dig, min pojke, trött och hopkrupen i din säng, då ser jag att du fortfarande är ett barn. I går låg du i din mors armar med huvudet mot hennes axel. Jag har begärt för mycket av dig, alltför mycket.
I stället för att fördöma människor, ska vi försöka förstå dem. Låt oss försöka komma underfund med varför de gör som de gör. Det är mycket mer givande och mer spännande än att kritisera och det skapar sympati, tolerans och vänlighet.
Att förstå är att förlåta. Att förstå allt är att förlåta allt!
Inte ens Gud själv, har för avsikt att döma människorna förrän hans dagar är ändade!
Så varför skulle då vi göra det?
Kritisera inte, döm inte och klaga inte!!!
